Under veckan som gått har vi varit på Öland, i en ensligt belägen stuga omringad av vacker natur och stillhet. Varannan dag regn och varannan sol bäddade för en perfekt avvägning av utflykter och innemys med spel och pussel.
Låter fantastiskt eller hur?
Men mitt i detta underbara satt jag som på nålar och kände att den inre rastlösheten yrde omkring. Gång på gång kom känslan av att jag missade något, att jag genom att sitta där och göra ingenting ”kom efter” med alla saker jag hade kunnat göra om bara… om bara det inte regnade, om bara jag tagit med mig de böckerna, de pappren, datorn, om vi hade varit hemma, om jag tittat ut fler aktiviteter…
Som på beställning kom nedanstående i mitt fb-flöde.
Att vara närvarande i stunden kräver träning och kontinuerliga påminnelser. Min hjärna är på ständigt högvarv, inte med negativa tankar och tråkiga måsten, men med tusen idéer, funderingar och projekt. Jag älskar min hjärna men att vara här och nu är inte dess starka sida. Ihop med en högpresterande och perfektionistisk personlighet blir det många gånger tufft att släppa och bara njuta av stunden.
Det har tagit mig flera år att faktiskt kunna vara närvarande, att kunna njuta av stillhet och att fokuserat göra en sak i taget. Den medvetna närvaron har skänkt mig ett mycket större lugn inombords, vilket i sin tur gjort att jag mår bättre, sover bättre – är bättre helt enkelt. Men jag behöver också påminnelser ibland.
Så förutom tacksamhetsdagbok för jag nu också en närvarodagbok, med några av de upplevelser där jag varit helt närvarande och njutit av det lilla, eller stora, som dagen bjudit på. Testa du också!