coach & konsult

Att sätta gränser – för andra och sig själv

New year, new me – känns det igen? Det är inte helt ovanligt att gå in i det nya året med full fart, ofta med livsomvälvande planer. För mig brukar kick off vara på hösten, efter semester och sommarlov, medan nyåret blir någon sorts halvtidsperiod.

I år var det dock annorlunda. Förra årets intensiva vår avslutades med en mastig uppsats och examen i specialpedagogik. Sommaren fylldes av funderingar på framtiden och eftersom jag inte riktigt kunde bestämma mig började jag läsa två kurser, en i specialpedagogik och en i utbildningsledning och skolutveckling, med målet att ta en magisterexamen i specialpedagogik. Hösten kickade igång och även om båda utbildningarna var intressanta så fick jag aldrig in mitt vanliga flow. Något skavde men jag kunde inte riktigt sätta fingret på det.

Vad har det här med gränser att göra kanske du undrar. Jo, när den mest intensiva perioden kom i december, med alla slutexaminationer, jul, lov och så vidare, insåg jag att något behöver göras. Även om jag redan är väldigt bra på att värna min tid och energi behövde jag hjälpa mig själv extra mycket nu. Allt som inte var prio eller akut sattes på paus, to do-listan rensades, uppgifter flyttades fram och helgfiranden skalades ner. Jag la till fler mikropauser varje dag, med återhämtning och medveten närvaro. Men framför allt så såg jag till att inte ta in något nytt, ett intagningsstopp för allt från mejl, nyheter och bokningar till träffar och besök.

Att skapa den här typen av gränser kan vara jobbigt, både att få till och att hålla. Särskilt när det kommer till att säga nej till nära och kära. Men att säga nej till andra är också att säga ja till sig själv. Och de riktigt nära och kära förstår, även om de kan tycka att det är tråkigt. Det kan också hända att de inte förstår, att de tar illa upp eller tar det personligt men att då göra avkall på sina egna behov är inte lösningen. Att backa kastar ju omkull förutsättningarna för att kunna göra det som man själv ser som viktigt, samtidigt som det kan skapa en frustration och även ilska mot både sig själv och den andra personen. Men det är en svår balansgång och det är värt att poängtera att jag inte pratar om total kompromisslöshet, utan om en medveten avvägning mellan krav och behov utifrån det man själv värdesätter.

Vad blev då resultatet för mig? Genom att jag frigjorde tid och energi för mina studier blev jag inte heller lika stressad och trött, en win-win för mig själv och min familj. Med lite mer luft i systemet kunde jag också reflektera mer kring framtiden och märkte vad det var som skavde. Jag insåg att utbildningsledning och skolutveckling triggade mitt intresse mer och att hålla på med specialpedagogiken samtidigt bromsade mig.

Utan utrymme för tankar och återhämtning hade jag kanske inte kommit fram till hur jag ska göra. Men helt säkert hade jag varit tröttare och i ett sämre utgångsläge för att fatta ett beslut. Att landa i insikterna gjorde att jag kunde formulera en ny och tydligare riktning framåt. Inte en ”new me” men ett nytt driv och en härlig start på året.

Jag hoppas att du också går in i det nya året med ny energi och framtidsdrömmar, passa på att njuta av ljusare dagar och varmare solstrålar – snart är det vår!

Du kan läsa mer om prioriteringar och livsvärden HÄR.

Att bara vara

Under veckan som gått har vi varit på Öland, i en ensligt belägen stuga omringad av vacker natur och stillhet. Varannan dag regn och varannan sol bäddade för en perfekt avvägning av utflykter och innemys med spel och pussel.

Låter fantastiskt eller hur?

Men mitt i detta underbara satt jag som på nålar och kände att den inre rastlösheten yrde omkring. Gång på gång kom känslan av att jag missade något, att jag genom att sitta där och göra ingenting ”kom efter” med alla saker jag hade kunnat göra om bara… om bara det inte regnade, om bara jag tagit med mig de böckerna, de pappren, datorn, om vi hade varit hemma, om jag tittat ut fler aktiviteter…

Som på beställning kom nedanstående i mitt fb-flöde.

Att vara närvarande i stunden kräver träning och kontinuerliga påminnelser. Min hjärna är på ständigt högvarv, inte med negativa tankar och tråkiga måsten, men med tusen idéer, funderingar och projekt. Jag älskar min hjärna men att vara här och nu är inte dess starka sida. Ihop med en högpresterande och perfektionistisk personlighet blir det många gånger tufft att släppa och bara njuta av stunden.

Det har tagit mig flera år att faktiskt kunna vara närvarande, att kunna njuta av stillhet och att fokuserat göra en sak i taget. Den medvetna närvaron har skänkt mig ett mycket större lugn inombords, vilket i sin tur gjort att jag mår bättre, sover bättre – är bättre helt enkelt. Men jag behöver också påminnelser ibland.

Så förutom tacksamhetsdagbok för jag nu också en närvarodagbok, med några av de upplevelser där jag varit helt närvarande och njutit av det lilla, eller stora, som dagen bjudit på. Testa du också!