coach & konsult

Vad vill du egentligen?

Det är inte helt ovanligt att gå och störa sig på saker man inte är nöjd med. Att kollegan är jobbig, att det bråkas vid matbordet, att du inte hinner med den där kursen du vill gå, att köket inte är nyare, att kompisen aldrig hör av sig eller att partnern bara tänker på sig själv.

Det finns olika sätt att hantera dessa störningsmoment men oftast landar vi i gnäll, ältande, skuldbeläggande och distraktioner. En suck och så in i mobilen eller ner i soffan framför någon serie. I bästa fall leder det ingenstans, i värsta fall till konflikter och ångest.

Det här inlägget fortsätter på de tankegångar jag tog upp tidigare, här.

Vi är omringade av saker som tar energi och som vi lägger otroligt mycket negativt fokus på. Det tär otroligt mycket på oss och allt som oftast står vi kvar och trampar på samma ställe.

Vad ska vi göra då? Ja, lösningen är både enkel och svår på samma gång. Rent konkret så handlar det om att fokusera på vad du vill och vad du behöver göra för att det ska bli så. Notera att det är DU som ska göra jobbet, och det är oftast där skon klämmer.

Du kan inte ändra på andra människor, du kan inte genomföra stora förändringar på jobbet, du kan inte trolla fram mer pengar eller fler timmar på dygnet. Det du kan göra är att ta ansvar för dig själv och ditt liv och göra det som står i din makt för att du ska leva det liv du vill.

Du kan prata med kollegan, kompisen och partnern, berätta om det som stör. Hen kanske blir ledsen eller arg men utan kommunikation kommer ingen förändring att ske. Du kan kalla till ett familjemöte där ni diskuterar hur ni vill att era måltider ska vara, där allas tankar och önskemål hörs och respekteras. Köket kanske kan renoveras på ett enklare eller billigare sätt, med hjälp av vänner. Det finns oftast utgifter som kan minskas så att du kan spara till det du vill. Och den där kursen, den kanske hinns med om du ser över tidstjuvar i din vardag eller så kan du få kunskapen på något annat sätt. Du kan själv läsa böckerna eller titta på relevanta infofilmer.

Det mesta går att lösa eller i alla fall förändra så att det funkar bättre för dig och hur du vill ha det. Men om du hela tiden fokuserar på vad du inte vill så kommer du inte heller att se någon lösning.

Så, vad vill du egentligen?

No one is coming

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom var det en chock både fysiskt och psykiskt. Jag hade under så lång tid gjort allt i min makt för att kunna fortsätta ”som vanligt”, med trots KBT, kosttillskott och en allt mer avskalad vardag räckte det inte.

I efterhand kan jag se att det jag gjorde varken var tillräckligt eller rätt. De grundläggande orsakerna till mina problem var ju kvar. För min del handlade det dels om undermåligt stöd från samhället till mina närstående, vilket ökade belastningen på mig, dels om bristfällig arbetsmiljö.

Det krävdes dock flera månaders återhämtning, reflektioner och smärtsamma insikter för att jag skulle se problemen med klarhet. Ännu längre tid tog det innan jag kunde se en väg framåt. En av de tuffaste insikterna var att om något skulle förändras så var jag tvungen att göra jobbet själv. Genom att till fullo acceptera mina förutsättningar och staka ut min riktning så har jag – med många bakslag, omprövningar och snedsteg, kommit till en helt annan nivå av livskvalitet.

Missförstå mig inte, jag, liksom de flesta av oss, har familj och vänner som ger ett fantastiskt stöd och i samhället finns en rad stödfunktioner till hands. MEN – våra nära och kära har egna bekymmer och kan, och kanske inte heller får på grund av diverse regelverk, inte driva kampen åt oss, de kan inte alltid finnas där och de vet inte alltid vad som behöver göras.

Ett andra stort MEN gäller samhällets stöd, oavsett om det gäller sjukvård, ekonomiskt stöd, utbildning eller arbetsmarknadsinsatser. Otaliga statliga utredningar har visat på brister dels inom de enskilda verksamheterna/myndigheterna, dels i samarbetet dem emellan. Uppdragen krockar, olika regelverk sätter käppar för ett individorienterat arbetssätt och otydliga kommunikationskanaler gör att ärenden försinkas och faller emellan stolarna. Och mitt i står jag och förväntas ta eget ansvar för min hälsa, min rehabilitering och mitt arbete/studier. När de som är utbildade och arbetar med detta dagligen inte kan skapa en fungerande organisation med ett helhetsgrepp, hur ska jag kunna göra det?

Jämfört med många andra länder har vi i Sverige ett fantastiskt skyddsnät och ett omfattande välfärdssystem. Systemet är som sagt varken optimalt eller felfritt men oavsett så finns en uttalad ambition om att allas grundläggande behov ska tillgodoses, alla ska ha möjlighet att leva, utbilda sig, arbeta och utvecklas.

Tyvärr har detta system också invaggat oss i en falsk trygghet, osäkerhet och maktlöshet. Vi har, medvetet eller omedvetet, hamnat i en sorts handlingsförlamning. Å ena sidan känner vi inte tillit till våra egna styrkor och möjligheter och å andra sidan är vi passiva i väntan på att någon annan – staten, chefen, läkaren, läraren – ska lösa problemet.

No one is coming to save you; no one is coming to make life right for you; no one is coming to solve your problems. If you don’t do something, nothing is going to get better. The dream of a rescuer who will deliver us may offer a kind of comfort, but it leaves us passive and powerless. We may feel if only I suffer long enough, if only I yearn desperately enough, somehow a miracle will happen, but this is the kind of self-deception one pays for with one’s life as it drains away into the abyss of unredeemable possibilities and irretrievable days, months, decades.

– Nathaniel Branden

All välmening till trots så begränsas systemet dels av sin utformning, dels av begränsade resurser. Arbetet är utformat efter mallar som ska passa den breda massan, samtidigt som effektivitet och strikt ansvarsavgränsning är styrande. Alltför stort fokus på evidensbaserat arbetssätt minskar flexibiliteten och anpassningar efter den hjälpsökande individens faktiska behov uteblir, fastän delaktighet och individuell utformning framhålls i styrdokument.

Och med denna muntra (obs, sarkasm!) reflektion sätter jag stopp, men det kommer en fortsättning – en mer positiv och hoppfull sådan, jag lovar!

För den som vill läsa mer kan jag rekommendera SOU 2006:107, SOU 2015:21, Bättre dialog mellan Försäkringskassan och hälso- och sjukvården (Socialstyrelsen, 2019) samt SOU 2018:21 och SOU 2018:80.

Vad är ACT?

ACT står för Acceptance and Commitment Therapy och utgår från psykologisk flexibilitet som innebär att man förändrar uppmärksamhet och perspektiv. I grunden handlar det om att kunna hantera obehagliga tankar och känslor istället för att försöka hindra dem eller låta sig uppslukas av dem.

Inom ACT arbetar vi också med så kallade livsvärden eller riktningar. Här handlar det om att du ska prioritera det som betyder mest för dig och att du genom att ha en tydlig riktning lättare kan ta beslut som hjälper dig på resan istället för att avledas på sidospår.

ACT har många likheter med KBT men har det motsatta syftet att du ska lära dig att hantera och leva med jobbiga känslor istället för att undvika dem eller få bort dem. De känslor vi tycker är jobbiga, så som sorg och ilska, är ju ändå naturliga inslag i livet och kommer att dyka upp gång på gång och då är det ju en oerhörd styrka att kunna ta emot dem och bearbeta dem på ett bra sätt.

Terapiformen brukar kallas den nya vågens KBT men är idag egentligen inte så ny. Det är mer än 30 år sedan som filosofin utvecklades av psykologiprofessorn Steven Hayes och dess effekt har prövats och bevisats i hundratals studier.
Om du vill läsa mer om ACT kan jag rekommendera Hayes ACT Acceptance and Commitment Theory i teori och tilllämpning, vägen till psykologisk flexibilitet samt Lyckofällan av Russ Harris.
I Sverige har ACT lyfts fram av bland andra Fredrik Livheim, Daniel Ek och Björn Hedensjö med Tid att leva.

Inom ACT arbetar vi med att du ska kunna göra det du vill utan att hindras av obehagliga tankar och känslor.