coach & konsult

No one is coming

När jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom var det en chock både fysiskt och psykiskt. Jag hade under så lång tid gjort allt i min makt för att kunna fortsätta ”som vanligt”, med trots KBT, kosttillskott och en allt mer avskalad vardag räckte det inte.

I efterhand kan jag se att det jag gjorde varken var tillräckligt eller rätt. De grundläggande orsakerna till mina problem var ju kvar. För min del handlade det dels om undermåligt stöd från samhället till mina närstående, vilket ökade belastningen på mig, dels om bristfällig arbetsmiljö.

Det krävdes dock flera månaders återhämtning, reflektioner och smärtsamma insikter för att jag skulle se problemen med klarhet. Ännu längre tid tog det innan jag kunde se en väg framåt. En av de tuffaste insikterna var att om något skulle förändras så var jag tvungen att göra jobbet själv. Genom att till fullo acceptera mina förutsättningar och staka ut min riktning så har jag – med många bakslag, omprövningar och snedsteg, kommit till en helt annan nivå av livskvalitet.

Missförstå mig inte, jag, liksom de flesta av oss, har familj och vänner som ger ett fantastiskt stöd och i samhället finns en rad stödfunktioner till hands. MEN – våra nära och kära har egna bekymmer och kan, och kanske inte heller får på grund av diverse regelverk, inte driva kampen åt oss, de kan inte alltid finnas där och de vet inte alltid vad som behöver göras.

Ett andra stort MEN gäller samhällets stöd, oavsett om det gäller sjukvård, ekonomiskt stöd, utbildning eller arbetsmarknadsinsatser. Otaliga statliga utredningar har visat på brister dels inom de enskilda verksamheterna/myndigheterna, dels i samarbetet dem emellan. Uppdragen krockar, olika regelverk sätter käppar för ett individorienterat arbetssätt och otydliga kommunikationskanaler gör att ärenden försinkas och faller emellan stolarna. Och mitt i står jag och förväntas ta eget ansvar för min hälsa, min rehabilitering och mitt arbete/studier. När de som är utbildade och arbetar med detta dagligen inte kan skapa en fungerande organisation med ett helhetsgrepp, hur ska jag kunna göra det?

Jämfört med många andra länder har vi i Sverige ett fantastiskt skyddsnät och ett omfattande välfärdssystem. Systemet är som sagt varken optimalt eller felfritt men oavsett så finns en uttalad ambition om att allas grundläggande behov ska tillgodoses, alla ska ha möjlighet att leva, utbilda sig, arbeta och utvecklas.

Tyvärr har detta system också invaggat oss i en falsk trygghet, osäkerhet och maktlöshet. Vi har, medvetet eller omedvetet, hamnat i en sorts handlingsförlamning. Å ena sidan känner vi inte tillit till våra egna styrkor och möjligheter och å andra sidan är vi passiva i väntan på att någon annan – staten, chefen, läkaren, läraren – ska lösa problemet.

No one is coming to save you; no one is coming to make life right for you; no one is coming to solve your problems. If you don’t do something, nothing is going to get better. The dream of a rescuer who will deliver us may offer a kind of comfort, but it leaves us passive and powerless. We may feel if only I suffer long enough, if only I yearn desperately enough, somehow a miracle will happen, but this is the kind of self-deception one pays for with one’s life as it drains away into the abyss of unredeemable possibilities and irretrievable days, months, decades.

– Nathaniel Branden

All välmening till trots så begränsas systemet dels av sin utformning, dels av begränsade resurser. Arbetet är utformat efter mallar som ska passa den breda massan, samtidigt som effektivitet och strikt ansvarsavgränsning är styrande. Alltför stort fokus på evidensbaserat arbetssätt minskar flexibiliteten och anpassningar efter den hjälpsökande individens faktiska behov uteblir, fastän delaktighet och individuell utformning framhålls i styrdokument.

Och med denna muntra (obs, sarkasm!) reflektion sätter jag stopp, men det kommer en fortsättning – en mer positiv och hoppfull sådan, jag lovar!

För den som vill läsa mer kan jag rekommendera SOU 2006:107, SOU 2015:21, Bättre dialog mellan Försäkringskassan och hälso- och sjukvården (Socialstyrelsen, 2019) samt SOU 2018:21 och SOU 2018:80.


One thought on

Add Your Comment

* Indicates Required Field

Your email address will not be published.

*